Just nu verkar det som inga tekniska prylar vill samarbeta med mig, komiskt det. Så har ingen mobil alls. Kanske finns en mening med det. För just nu är det kaos på jobbet med alldeles för mycket att göra. Samtidigt skriker min kropp stopp eftersom det varit så här på jobbet så länge tillbaka. Huvudet vill inte fungera som vanligt. Så skönt då att mobilen ändå la av som att säga släpp allting!

Denna vecka är det påsk. Helt underbar högtid, våren närmar sig påskliljorna har slagit ut och trädens knoppar börjar bli gröna. Jag vill njuta av denna tid. Vill njuta av frid och harmoni.

Närvarande i nuet.

Närvarande i varandet. Visst är det en tränings sak att bara vara i stunden. Nej, inte ansvara för alla andra. Det är inte min sak. Inte fundera på allting som måste göras. Det är helt okej att göra en sak i taget.

Ju längre man kommer i varandet, så finns inte det förflutna som en ständig smärtkropp, ständig påminnelse,  ältande av vad som hänt eller vad som har varit. Det som varit är inte längre en personlig identifiering. Man äringet offer för omständigheter. Det är inte längre viktigt, det sker inte här och nu. Det viktiga nu är vilka val man gör för stunden, för att stanna i frid.

När man slutar skapa drama, för man inte vill leva i drama, man vill leva i frid. Då minskar också dramat utanför oss och runt omkring oss. Man lever närvarande i frid. Lättare att stanna i frid, trots att det stormar runt omkring.

Egot och smärtkroppar.

Egot vill ha sin rätt, egot säger vad får jag?

Egot vill ha rätt.

Smärtkroppen vill ha sin föda. Konflikter föder konflikter.

Men när man är vid medvetande i närvaro av nuet, ju starkare blir man förankrad i stunden. Ju lättare är de att behålla friden. Man behöver inte längre svara på frestelsen av smärtkroppens försvar. Och svarar ingen på möjlighet till att starta konflikt uppstår ju heller ingen konflikt. 

Man blir iakttagelsen av ens egna känslor men man behöver inte längre svara på egots röst  som måste gå in i försvar. Man vänder andra kinden till som det kallas. Man inser att när vi förlorar medvetenheten hamnar vi i det förflutna och smärkroppen minns tidigarw händelser och vi startar konfliketer är vi inte längre närvarande, utan angriper dömande tillbaka.

Att inte döma vare sig själv eller andra utan att bli iakttagaren av sin egen och andras smärtkroppars känslor utan att reagera. Inte ta allting så personligt. Då föds inga konflikter för angriparen får inget gehör.

Släppa taget.

Släppa allt motstånd. Släppa kontroll behovet. Låta allting få komma till oss utan kamp och ansträngning. Ta ett steg tillbaka, reflektera vad som händer utan att agera på motståndet. Andas släpp ut allt.

Jag har alltid varit så känslig och tagit väldigt illa vid mig om nån säger något som gjort mig ledsen. Till sist hade jag en enorm smärtkropp. Men inte längre det är så skönt att äntligen nå mognad och utvecklingen att inte ta allting personligt, att inte ta åt mig så enormt mycket. Att vara medveten och inte vara skaparen till allt drama. Att inte känna så mycket i vad andra gör. 

Att vara mer och mer iakttagaren till mina känslor utan att behöva reagera på allting som kommer i min väg. Att sköta mitt egna och inte behöva sköta vad andra säger och gör. Att få min tidistället att skapa mitt egna, gå min egna väg. Att inte vara lika beroende av andra. Hur skönt är inte det? För mig är det enormt stort. Och väldigt skönt.  

Finns inget ont utan att ha något gott med sig. Ur alla kriser föds det möjligheter till utveckling. Utan att man dömer sig själv så hårt. De som gått igenom väldigt tuffa kriser finner en lärdom och mognad. De föds medkänsla och en ödmjukhet. Gillar det ur varje kris föds en utveckling. 

Tillsammns med vissa människor får vi möjligthet att utvecklas tillsammans. Ur de tuffaste kriser växer de viktigast och största utvecklingen.

Nästa utmaning framför mig är att lyssna mer på mig själv och mindre beroende av vad andra säger. Att stå för och lyssna på min sanning. Att finna, lita på och följa min inre röst. Hitta min unika väg i det som jag tror på.