Hejsan kära läsare.

Jag är mitt i min uppsägning på jobbet. Tråkigt när de sker näst intill mobbning för man inte delar åsikter. När människor lägger värderingar i andras personliga val. Påhopp och konflikter. Så himla tråkigt.

Min farbror gick över till andra sidan andra begravningen i år efter min mor gick bort i februari. 

Förhållandet gick åt skogen. 

Nä för mycket sista tiden tycker jag och just nu känner ja mig ledsen.

                                     ❤

Försöker hålla harmoni inre lugn och trygghet. Känns riktigt skönt trots att det stormar. 

För visst känns det som en lättnad när man står upp för sin inre röst och börjar agera. När man tar tag i den nödvändiga förändringen. För när den inre rösten till sist skriker att den har fått nog. 

När man till sist inte kan sitta lugnt i båten. När man till sist inte kan svälja mer. När man till sist känner jag står inte ut.

När till sist modet vinner över rädslan att nu hoppar ja och tilliten tar vid att allting kommer att ordna sig ändå. Trots att allting verkar rasa. 

Så kommer allting ordna sig ändå. För jag står inte ut här mera jag måste göra en förändring. För min egna skull.

Det är då jag tror man är redo för att göra det som skrämmer. Rädslan trycks ner och modet tar vid.

Och visst är det tufft att vända mot strömmen som det kan tyckas. Men egentligen har man simmat motströms alldeles för länge. Det är bara nu omgivningen får veta. Egentligen är det nu man vänder och börjar följa flödet. 

Ur strupen kommer vrålet av känslan jag måste göra mig fri. Ta min frihet tillbaka. Ta mitt ord tillbaka, min mening min tid. 

När kroppen den skriker och hjärtat ber om att bli hört. Då har man varit redo länge. 

                                    ❤