Ibland i perioder jag in i min egna värld lite, där jag går på djupet med att bearbeta allting som man går igenom. Där jag funderar och utvecklas. Där jag hämtar energi på nytt.  Där jag reflekterar och tar erfarenhet av det som man går igenom i livet. Just nu har det varit en sån period och nu är jag väl redo att komma ut igen.

♥

Såg en serie på tv när livet återvänder. Så grymt bra. Vill tipsa er om detta. Tårarna fick rinna en hel kväll när jag satt och titta på denna serie. Den handla om människor som gått igenom svåra saker, förlorat många människor, hur livet sen har vänt och de tagit sig igenom det.

 Alla pratade de om acceptstans, att acceptera livet som det är har hjälp dem. Att inte kämpa emot det som är.

Såg en serie om självmord. Att vi runt omkring inte märker hur någon intill oss mår så dåligt, att det ofta inte visas eller sägs nånting.

Hörde om en tjej som blivit slagen av sin kille. Men herregud. Det är inte alls okej. Allt detta som faktiskt händer runt oss hela tiden fast det inte syns. Vet ni att varje månad bli en kvinna mördad eller ihjäl slagen och oftast av deras  man eller kille.

♥

Tankarna runt allt detta är inte att jag vill begrava mig i det mörka och negativa alls, utan jag har funderat mycket runt detta en bra tid tillbaka hur vi många gånger inte får snacka kring detta hur vi mår allt ska bara stoppas undan, det är nästan farligt att känna efter. Visst men det finns många människor runt omkring oss behöver nån som lyssnar nån som visar vägen tillbaka eller igenom och ut i ljuset igen.

Funderar mycket på hur man skulle kunna hjälpa dessa människor. Oavsett vad vi går igenom i livet så går vi alla igenom livet. Vi måste ju finnas där för varann. Leda igenom och berätta att ljuset faktiskt finns där.

♥

Undra hur många människor som är mediala och inte våga säga till någon om vad dom ser eller känner. Utan istället känner sig galna. Kan väl ärligt erkänna ibland när jag känner för mycket närvaro och jag har människor runt mig som inte tror på detta eller att man inte får prata om det så kan jag ändå trots min tro känna mig galen.

♥

Vi är alla medmänniskor. Vi är alla här i denna värld för att finnas för varann. Vi måste visa varann medkänsla oavsett vad vi går igenom. Det kommer tror jag för oss alla nån gång när vi till sist “faller” för att ta oss igenom mörkret igenom till ljuset. För att den väg som vi går fungerar faktiskt inte längre. Det är inget alls att skämmas för det är det bästa som kan hända.

För det är då vi inser att detta fungerar inte längre. Då kommer förändringen. Då kommer vi igenom och når till sist ljuset. Genom alla kriser så blir vi starkare och vi förändras. Vi blir ödmjuka. Vi kan känna medkänsla. Det är inget fel alls, det är något bra!

Allt detta vi vill sopa under mattan, det som vi inte vill kännas vis, det där vi inte vill lyssna på. Tänk en gång när nån kanske tar kontakt vad nån säger för den människa kanske försöker ta kontakt med någon. De kanske inte har någon som lyssnar. De vill bara att någon ska finnas där och visa vägen.

♥