Min mor gick bort för 2 månader sen. I början är det så mycket att ta hand om så man hinner knappt att ta hand om sina egna känslor, när allting lägger sig så känns en enorm smärta i mitt bröst. Tårar som vill komma ut. Och varje gång känslan har kommit så har jag känt och sett en närvaro skymta till intill mig.

♥

Känner en energi röra sig runt omkring mig och hälsa på mig. Komma plötsligt så plötsligt så man omedvetet tänker att nån kommer. Det har det ju, fast inte de som man tror kom. Känslan att hon hälsar på mig värmer, den tröstar. Ofta när jag gör något ser jag nån nära mig eller skymtar det till. Fast samtidigt ser man ju att det inte är någon där. Hände idag i mat affären.

♥

Saknar henne så mycket. Kommer på mig själv omedvetet tänka att jag måste ringa till mamma. Alla de  gånger man har något att berätta för någon hela tiden och nu finns hon inte på samma sätt. Gör mig väldigt ledsen. Vem ska man nu säga allting till?

Känner mig enorm ensam, för jag förlorade den som stod mig närmst. Vet så väl att allting blir bra att allting ordnar sig. Alla säger att det tillhör livet. Men sista åren har jag mist så många äldre släktingar så känner att det inte finns någon kvar som jag stod nära, av de som jag pratade regelbundet med.

Ja vet att detta bara är en period, jag vet att allting kommer att bli bra med tiden. Men varför är det inte så okej i samhället att få sörja? Att faktiskt tillåta känslorna få komma ut och säga det en gång. Det gör så ont detta!

Måste vi alltid ha ett leende på läpparna och säga till allt och alla hur stark ja är hela tiden och hur bra vi mår?

Visst är man stark och kommer att överleva även detta, men det är okej att säga jag är ledsen också.

♥