Arbete, arbete, arbete.

Ibland känns det som vi nu för tiden ska arbeta ihjäl oss. Tycker att utvecklingen bara blir värre och värre, fler blir sjukskrivna för utbrändhet. Stress och prestation, gör att energin går åt till arbete så händer någon kris i livet finns knappt  extra energi för att klara detta.

Idag är det inte längre bara inom vissa arbeten utan hela samhället. Skrämmande utveckling.

Samma mönster följer samhället tyvärr.

Denna tillgänglighet, att vi ständigt ska vara tillgängliga, snacka om stress och press man lägger på andra för att fixa mitt liv. 

Var tidigare med på flera andliga sidor på facebook för gemenskap. Tyvärr ser man dagligen bristen på tacksamhet. När någon inte svara på minuten och ger budskap så kommer det snabbt en kommentar varför ingen svarar? Ja svar kommer  nog när någon känner att man har ett svar eller när vi får tid. Finns det inte ens tid att ge andra människor en stund att tänka?

Tragiskt det hela. Detta är människor som frivilligt hjälper andra människor gratis, och har inga som helst skyldigheter till oförskämda människor.

Visst finns det lösningar på det hela.

Tacksamhet.

Eget ansavar. ( inte andra som ska lösa allting åt oss)

Hoppa av ekorrehjulet. Som arbete, stress och att sätta kraven på oss själva på en orimlig nivå.

Sätta gränser.

Tänka på sitt egna behov.

Vi kan alla finna våra egna svar. Och lära oss lyssna inåt. Vi är inte ensammna och övergivna. Lyssnar vi så kommer budskap och tecken till oss alla.

Tacksamhet för allt som vi har.

Tacksamhet för allting vi hitills har klarat av.

Tacksamhet för att jag just nu är där jag är.

Tacksamhet för allting som inte blev som jag önskade för det fanns nog en mening med det.

Tacksamhet, tillit och tro.

❤